Under vintern har vår inkallningsträning bara varit under underhåll av naturliga skäl. Dygnets timmar där träning har varit möjliga har varit becksvarta. Det är heller inte så där lätt jobbat i snö och kyla eller regn och lera och inspirationen tryter kan man väl tillägga.

Men nu när dygnets timmar åter är ljusa och man kan se vad man pysslar med kan man börja att arbeta med de naturliga störningarna som finns att tillgå för att sedan arbeta sig uppåt i störningstrappan.

Jag har underhållit min inkallning genom att inte släppa igenom och låta honom lyckas att rusa fram till andra hundar, efter vilt osv. Jag har en speciallsydd långlina på 30 meter som har reflex så jag kan se den i mörkret. Jag låter linan aldrig passera mig om den är på backen för det är en falsk trygghet att tro att jag skulle hinna springa fram och trampa på linan när väl han sticker iväg. Varje kurva ropar jag in honom och har kamplek gåendes igenom kurvan. Jag hanterar det som om där vore en mötande hund varje gång. Jag har full koll på var viltet brukar befinna sig vid visa tider på dygnet och där omkring arbetar vi med uppgifter som hoppa upp på stenar, cirkelträning och inkallningsövningar som sätter mig i fokus istället.Vilket gör att harar kan skutta omkring men Swisch är i arbetsmode med matte och ignorerar dem. Det bygger upp sakta upp en störningstålighet.

Ni ska inte tro att det är en lätt sak att arbeta med en 30 m långlina även om vi går efter en stig det är en helttidsysselsättning att se till att linan inte fastnar och hamnar runt tassar och ens egna fötter när han rusar iväg för att leka med Scoobie. Men det är bara att gilla läget. Om man inte har en hund som kommer till 100 % på inkallning ska den inte vara lös. Både för omgivningens skull och för din tränings skull.

Idag fick vi tillfälle att arbeta med störning på långpromenaden. 100 m framför oss stod ett rådjur på stigen och Swisch hade ännu inte sett den. Så jag ropade in honom och kampade medan rådjuret stack iväg. Det visade sig vara en hel flock med 5 stycken som rusade över stigen en och en efter varandra och då fick vi chansen till lagom störningsträning. Då Swisch främst går på syn kunde jag låta honom gå ut i linan som vanligt och låta honom sticka iväg med riktig fart efter spåret när vi var framme och ropa in honom och han tvärvänder för att kampa med mig. Jag brukar göra likadant när han får upp harspår men haren har försvunnit ur synvinkel. Han går upp i varv men har ändå öronen påkopplad då han inte har något synintryck. Lagom störningsnivå men ändå viltlukt i näsborrarna. Vi mötte sedan samma djur 25 min senare då de stor och betade i hästhagarna 80 m bort. Swisch stod länge och betraktade dem och precis när de började springa iväg ropade jag och han kom direkt och kampade och sedan brydde han sig inte mer om dem. Det var en lyckad session.