Visst är det skönt med hundar som är tysta. Mina är inte det...

Scoobie var tyst som valp, jag gick medvetet till tävlingar tittade på och belönade hans tystnad. Det gick jättebra tills den dag han insåg var agility var för något. Sedan dess har han inte varit tyst i någon bur/bil mer. Han var en riktig odåga att ha på inomhusträning tills jag insåg att ha han lös med napp fungerade alldelses utmärkt. Swisch har redan från början varit en odåga, han går igång på alla rörelser/ ljud. Han accepterade inte att sitta i bur under tystnad inte ens när inget hände såvida inte matte befann sig på en radie om 3 meter runt buren. Han hade inte samma förmålsintresse som Scoobie så napp har vi jobbat på och nu känns det som om vi börjar komma någonstans. Han måste få springa lös och ha den, men det är ett steg i rätt riktning. Det andra jobbar vi på inomhus än så länge under mindre stimuli. Bara att göra en inkallning på Scoobie räcker för att han ska gå banans i buren. Så vi har jobbat med plattfomar eller hemma i bädden. Han har klippt ett koppel i tre delar i bilen när han var tvungen att titta på Scoobies träning, gnagt färgen av bilburen och massakerat plasthandtagen man hänger kopplen på i buren. Frustrationen måste få komma ut någonstans...