Mary brukar alltid dela med sig av vad de fått göra på klickertränarutbildningen som hon går för på Canis. Denna gång hade de jobbat med att få hunden att gå runt något. Då det är gott om lyktstolpar i vårt område blev detta ganska frestande att testa.

Jag använde mig av targetöverföring för att få ut henne mot stolpen och shapade sedan steg för steg ut henne runt stolpen. Jag stod själv nära till hands och använde min belöning till att få henne att gå runt stolpen efter klicket. Så kallad belöningsplacering (hade mina hönor i tanke). Det gick väldigt fort att få polletten att trilla ner och snart kunde jag flytta ut mig själv från stolpen och skicka henne från olika avstånd och håll. Hon rundande stolpen fint. Ringde förstås Mary glatt och berättade detta då Mary talde om att nu ska det överföras på andra föremål t.ex ett paraply. Detta var ju förstås alldeles för frestande så jag tog genast fram paraplyet i vardagsrummet och startade upp på samma sätt. Detta gick förstås snabbare, hon behövde bara runda paraplyt en gång för att förstå vad som gav utdelning. Vägen dit gick ju mycket snabbare än första gången.

Så igår tränade Mary och jag på hundklubben tillsammans och Mary ville ha min hjälp med att hålla hennes hund. Hon skulle jobba med att runda ett paraply. Jag gjorde förstås som hon sa till mig utan att ifrågasätta varför. (Inte riktigt likt mig men jag var ju rätt så nyfiken på hur de hade jobbat in detta.) Hon stod långt från stolpen och jag stod vid paraplyt och höll hennes hund. Första släppet sprang hunden rakt till henne och jag flyttade sakta mig runt paraplyt för att hålla hennes hund för nya skick. Meningen var alltså att svårigheten skulle ökade efterhand och hunden skulle ta samma väg. Till slut kom man förstås till det avsnittet då den rakaste vägen inte var att runda paraplyt längre utan att springa rakt fram som förstås inte alls var kriteriet. Den skulle ju runda paraplyt först. Där fastnade vi.

Sedan ville förstås jag testa med min hund det var ju 2 veckor sedan jag gjorde detta med paraplyt i hemmamiljö. Jag gick nära paraplyt och min hund började genast att testa att gå mot paraplyt och jag belönade. Tre klick senare hade hon rundat paraplyt och jag kunde skicka henne från vilket håll det behagade mig och avstånd. Om jag var förvånad över att det gick så bra var det inget över Marys förvåning.

Då var det bara att förklara hur jag hade gjort och det ska sägas att Mary nog slog sig över skallen när jag talade om att börja nära stolpen och jobba med belöningsplacering.



För övrigt gick allt vi tränade på väldigt bra. Vi gjorde en tävlingsmässigt utförd apportering med dirigering både åt höger och vänster. Full fart ut, fint ställande med mitt nya ”fryskommando” och full fart att hämta rätt apport och in utan någon rullning när hon sätter sig.

Vi satte åter ihop ställande med inkallning genom att baklängeskedja (i vilken ordning i gången kan jag inte räkna till) och det var full fart och ett fint ställande utan några tveksamheter eller extra steg. Vi testade det i två gånger, jag var alldeles för feg att köra det en tredje gång. Vi gick därifrån nöjda och lyckliga och behövde inte alls känna oss besvikna över att det inte funnits nog med träningstillfällen under dessa två veckor.