Jag skriver detta inlägget för i mina möten med klienter är det förknippat med otrolig skuld och skam att ha en hund som gör utfall. Jag har inte riktigt kunna förstå det "då man inte är sin hund".

Jag har alltid fått höra hur lydiga hundar jag har och på något sätt har de speglat vilken "bra" tränare jag har varit. Då kan ni tänka er när man plötsligt står med en annan typ av hund i kopplet när man vet hur många fler timmars träning det har lagts på denna hund men det syns liksom inte vid första anblicken... är jag plötsligt en "dålig" tränare nu ...

Det har verkligen utmanat min egna självbild som hundtränare och det är jag tacksam för, jag har en bättre förståelse för vilka tankar som kan dyka upp och spöka hos dessa hundägare.

Under en inomhus tävling i Knivsta blev Swisch anmäld för att han gjorde utfall mot en hund som satt på andra sidan av kompostgallret vid målgången. 3 dagar senare anlände kuvertet från SBK som talade om att vi nu är avstängda och under utredning.

Först blev jag otroligt ledsen över att inte kunna tävla. All träning kändes meningslös och all tid man lagt ner bortkastad. Men efter närmare eftertanke och rannsakning var det ju helt löjligt. Bryr sig min hund om att inte få tävla, han älskar tävla som träna och vara på kurs. Det är ju jag som har problem med att vi inte kan tävla, inte han. Så jag skrev ner alla saker som skulle vara motiverande för mig att fortsätta att utveckla oss som ekipage utan tävling. Det är det fokuset jag har valt att ha.

Att äga en hund som redan från 8 veckor gör utfall mot andra hundar har varit lite av en resa. När man har haft flertalet kurser och klienter och på några tillfällen gett dem verktyg och ändrat beteende relativt ganska snabbt.

Där man ser på sin egen hund att det går så fruktansvärt sakta framåt…

Ur ett tränarperspektiv hade jag önskat att min hund gjort utfall av rädsla det hade varit så mycket lättare att träna. För en rädd hund är avstånd belönande men inte för min, han vill ju fram.

Jag har fått hitta egna verktyg -tränat in vanor som t ex att ta avstånd när man ser en annan hund. Det är något han gör själv i långlina numera när vi får möte. Att gå in i skogen, sätta sig, titta, leta godis, ha en uppgift. Att ta avstånd att följa med i kopplet och gå ifrån är något vi har lagt jättemycket tid och träning på, då det har ökat hans frustration från början. Det är sällan man får hundmöten med en fotbollsplans avstånd. Där var vi i början, det avståndet behövde vi för att kunna gå undan i kopplet utan att få ett utfall. Nu är det möten som sker överraskande eller med en annan hund i hög energinivå som kan ge bakslag.

Lägg till att när han väl blev könsmogen började hans beteende ändras till aggressivt mot andra hanhundar.

Därför hoppas jag att chipningen som nu är gjord ska kunna förändra just det beteendet. Jag har valt chip för att se hur hans beteende förändras innan jag kastrerar.

Vi har kommit så långt trots hans beteenden. Jag har lyckats bygga upp fokus för agilityn så det är starkare än rusa till andra hundar oavsett kön när vi kör. Det är målgången, då sista hindret är taget som problemet. Då är motivationen slut så att säga.

Chipningen är vårt sista hopp om att kunna tävla någon gång framöver sedan är alla verktygen i lådan verkligen använda.

Skulle det vara så är det förstås väldigt ledsamt men inte heller hela världens undergång.

Jag är verkligen tacksam över alla som berättat om sina erfarenheter när det gäller aggressivitet och kastrering under de samtal på alla tävlingar vi har varit på. Jag hade ingen aning om hur många agilityhundar som faktiskt är kastrerade av den anledningen och som tävlar/tävlat på SM nivå.

Jag är även tacksam över att höra andra åsikter som jag inte alls varit intresserade av att höra. ;P

Det har bara fått mig att inse vilken hundägare jag vill vara och vad som är viktigt för mig.

Jag skulle aldrig placera om eller låta mina hundar somna in för att jag inte kan nå prispallen. Mina hundar är mina familjemedlemmar från den första sekunden de gör entré i mitt liv i med och motgång.

Just nu jobbar jag med muntliga kommandon. Vilket verkligen är svårt för Swisch, han lyssnar verkligen inte utan antingen upprepar ett beteende eller chansar. Utebliven belöning betyder inte så mycket utan jag har kommit på att jag måste försöka bryta innan han hinner göra fel, för annars upprepar han det bara om och om igen ganska obekymrat.

På tomten jobbar vi med tighta svängar och min mål bild är att han ska kunna svänga vänster eller höger oavsett min position. Just nu befinner vi oss att träna en sväng i taget under ett pass. Jag slänger in ett runt då och då som diskriminering men annars är det mest att jag byter sida om hunden som är svårigheten just nu.

Det har gått framåt men det tar en himla tid och jag får helt enkelt ställa in mig att detta är vad vi kommer att träna under hela sommaren i olika former.